Farbror Blå bloggar: Vi höjer värdet

Med en dryg vecka kvar tills seriepremiären så är det lätt att vara supporter. Man befinner sig i något slags gränsland där det äntligen drar igång på allvar utan att för dens skull behöva vara på riktigt allvar. Det är ett skönt, okomplicerat sätt att vara. Men tiden går fort. Riktigt jävla grisfort.

Det vet vi alla som tappat räkningen på de antal säsongen vi har i våra personliga arkiv.  Vi har också kommit långt ifrån där vi en gång startade. Både i livet och på vår bandyresa.

Men är vi verkligen där vi vill vara? Kunde vi om vi ställer oss själva rätt frågor ha kommit längre. Närmre dit där vi vill vara?

Vi som kallar oss supportrar gör det också med stolthet. Vi har valt vårt lag för livet och står över att vallfärda till storstäderna för att deras jippolag har bästa sändningstid på televisionen. Det är för enkelt.
 

"Vilka fan är dom"?
För inte allt för länge sedan så hade jag en dialog med en supporter. Ämnet är lite skitsamma men inte den kontentan jag gick därifrån med. Min låt oss kalla den motpart i dialogen var frustrerad över att något runt NIF inte händer lika fort eller på det sätt som önskades. I frustration uttryckte sig min motpart med "Kan inte dom göra detta"!?

Min motfråga var, "Vilka fan är dom"?! "Dom" är precis som du och jag personer med familjer, arbeten och åtaganden med begränsad tid, ork och i slutändan livskraft. Frågan från min motpart anser jag var fel ställd. Frågan skulle ha varit "Hur åstakommer vi det vi vill"?.

Om man vill ha något och inte tror att omvärlden ska göra och forma allt som just vi vill och istället frågar hur vi själva åstakommer det vi vill, ja då lovar jag dig att vi redan har tagit ett kliv på väg mot målet. Allt annat är ett för enkelt sätt att komplicera det hela.

Tror vi har något här
Röda Bollen må vara ett och annat knackskott från att vara perfekt eller vara största snillet i klassen alla gånger. Somliga kallar oss knallkorkar. När pandemin slog till var vi så här i efterhand i ärlighetens namn en rätt trött supporterklubb utan rätt att vara alltför kaxiga inför framtiden.

Den största naglen i ögat för detta stavades återväxt och vi hade glömt bort att vara nyfikna och ställa rätt typ av frågor.

Nu så här två säsonger längre fram, är vi kaxiga nu?

Ja.

Utan att vi arbetat så värst för det har vi nu en ny generation Röda Bollare som inte bara knackat på dörren. De har fullkomligt sparkat in den och spydigt frågat om någon har en öl till. Jag tror faktiskt vi har något här.

Välkomna, det var inte en övertidsminut för tidigt.

In kommer denna nya generation och ställer fler rätta frågor än på länge. Inte alltid med det mest vackra eller inspirerande vokabuläret om jag ska vara ärlig men ändå

(kliar mig i mitt gråa hår, rättar till läsglasögonen och tar en bit till av min Bridgeblandning)

De nya supportrarna kom smått oanmälda och sätter upp flaggor och banderoller innan matcherna. De skapar av nyfikenhet sin egna väg framåt och samlar i rask takt på sig mil i Röda Bollens minibussar och de håller igång på läktaren när du och jag tänker på vår ålder och att det nog är bäst att lugna sig lite. Kanske vill jag rent av sätta mig ner i min trygga soffa ett tag.

Vilka tror ni att spelarna helst spelar inför. De som nyss sparkade in dörren eller jag som kliar mig i mitt gråa hår och mördar påsen med bridgeblandning?

Vi höjer marknadsvärdet
Framtiden känns ljus för att inte påstå räddad för vår anrika och självgoda supporterklubb. Några kommer fortsätta att klia sig i sitt gråa hår. Några kommer uppsöka sittplats. Skitsamma, det är lite circle of life. 

Men låt oss längs med vägen ändå fortsatt vara nyfikna och ställa frågor. 

Ett lag, en klubb värderas inte enbart av tabellplaceringar. En värdering sker också efter intresse. Antal sålda säsongkort, publiksiffror, de som bär skölden på arbetsplatsen och som besöker en bortaplan i mörka och pisstråkiga november.

Vi höjer marknadsvärdet på Nässjö IF. Vi gör att spelare vill vara NIF-spelare, även i motståndarlag.

Jag som kliar mig i håret och sneglar mot sittplats. Ställer jag mig frågan: "Finns det fler som jag"? Kan vi uppsöka varandra och besöka bortaplan i pisstråkiga november utan de som sparkar in dörrar om det nu är så jag helst ser på bandy? 

Oavsett så vill vi samma sak i slutändan. Vinna och ha något att prata om i vardagen. Något som lyfter vardagen. Och detta finns där framför oss. Det fanns där hela tiden. 

De flesta Röda Bollare kommer för festen. Efter ett tag blir festen ett intresse för klubben. Sen vill vi bara vinna. För oavsett hur bra festen var blir den alltid bättre om vi vinner. 

Fan vad jag vill vinna.

Ponera att NIF har en hemmamatch och de som pratar bandy men har skavsår i arslet av sin trygga soffa där hemma faktiskt går på matchen. Värdet höjs och vi är närmre att vinna.

Ponera att jag hittade fler som hade kli och två bortaföljen reste i pisstråkiga november. På det sätt som vi själva finner oss lämpligt när det är lämpligt i livet. Värdet höjs och vi är närmre att vinna.

Det kommer olika perioder i livet där saker är viktigare än läktaren. Det finns också fler än ett sätt att höja värdet på vardagen.

Men hatten av för er som sparkar in dörrar. Oavsett hur jobbiga ni än må våra. Ni får mig att fortsätta ställa frågor.

Vi ses i premiären.

På läktaren där vi höjer värdet och hela jävla volymen på festen.